Av hans mer kända verk kan man nämna romanen Crash (1973), också den senare filmatiserad, en oroväckande roman som kretsar kring ämnet bilolyckor som sexuell fetischism.

I senare romaner som Cocaine Nights, Super Cannes och Kingdom Come utforskade Ballard ämnen som turism, kameraövervakning, vaktbolag, terrorism, turism och grindsamhällen.

J G Ballard återvände i sin romankonst till ett flertal teman och bildvärldar, vilket givit upphov till termen ballardian, ett ord som återfinns i Collins English Dictionary. Definitionen lyder:

(adj) 1. of James Graham Ballard (born 1930), the British novelist, or his works (2) resembling or suggestive of the conditions described in Ballard’s novels and stories, esp dystopian modernity, bleak man-made landscapes and the psychological effects of technological, social or environmental developments.

Här följer ett filmklipp som enligt mig fångar innebörden i ballardian mycket väl.

Klipp 2 : For J G Ballard

Klipp 1 : Ed Young Fife & Drum Corps

Klippet är hämtat från DVD:n Newport Folk Festival 1963-1966 (en recension hittar du här). De tre männen spelar inom en märklig, nu närmast utdöd, musiktradition som utövades av svarta slavar och deras efterlevande i USA:s södra delar. Kombinationen att spela med trummor och flöjt hade slavarna med sig från Afrika, men på amerikansk mark kom traditionen att omvandlas. Under den amerikanska revolutionen fick svarta ofta tjänstgöra inom den militära musikkåren.

Jag har inte lyckats få fram särskilt mycket information om Ed Young Fife på nätet, däremot hittar man desto mer om Othar Turner (död 2003) som allmänt betraktas som traditionens siste store utövare. Filmregissören Martin Scorsese har använt sig av dennes musik i sin film The Gangs of New York (framförallt i den maffiga öppningsscenen) samt porträtterat honom i sitt avsnitt (Feel Like Going Home) av musikdokumentärserien The Blues.

Lolita av Vladimir Nabokov
I svensk översättning av Aris Fioretos

Den omtalade Ipred-lagen trädde i kraft från och med i dag. I ett motdrag uppmanar The Pirate Bay nu sina användare att öppna upp sina nätverk för allmän åtkomst. Därigenom blir det en närmast omöjlig uppgift för branschorganisationer att få till fällande domar. Ingen bra idé tycker polisen, som tror att de öppna nätverken kan komma att utnyttjas av nätpedofiler.

Dessa lurpassande fula gubbar, de dyker upp över allt. Dessa hubbar. Humbar. Humbertar.

Efter ett långt uppehåll avslutade jag nyligen Nabokovs klassiker Lolita, ”en studie inte i unga flickors renhet, utan i äldre herrars röta” som Aris Fioretos säger i sitt efterord. När Olympia Press gav ut boken 1957 klagade många av förlagets erotica-slukande klientel på berättelsens andra del, att den var för händelsefattig och tråkig.

Men det är främst bokens andra del som stannar kvar hos mig: Humberts beslöjade antydningar om sin brottsliga relation till Lolita i hotellrum, motell och tillfälliga inackorderingar utefter vägen på deras många resor kors och tvärs över USA. Humberts språk är, som Fioretos nämner i sitt efterord, ”blomsterarrangemang”. Språket beslöjar det han själv inte vill konfrontera och se klart, trots att han mycket väl vet vad han gör. Han spelar ett spel med läsaren, gör honom till en medbrottsling, smickrar och blinkar till honom med alluderingar och omskrivningar.

För dem som inte har ”alltför lättstött moraluppfattning”, som Malte Persson skrev i sin recension av boken, är Lolita en storartad läsupplevelse i det språkliga spänningsfältet ”mellan popkulturens språk och bildningens, mellan amerikansk kultur och europeisk, mellan ungdom och ålderdom”.

Någon kan, högst befogat, tycka att ovanstående låter märkligt. Borde inte kunskaper om de nya sociala medierna sitta i ryggmärgen vid det här laget hos dem som idag utbildas till morgondagens journalister? Borde inte internetanvändning och webb vara en integrerad del av journalistutbildningen på en skola som JMG, en av landets största och äldsta forskningsinstitutioner inom området?

En som tycker det är Martin Jönsson, SvD:s redaktionschef och för närvarande vår gästprofessor på JMG. Han har nu startat en debatt (under parollen ”Varför så lite webb på JMG?”) bland lärare och elever på skolan. Sannolikt kommer diskussionen att inom kort förändra utbildningen så som den ser ut idag.

Det är en rejäl stress du lever under som journaliststudent (nå, även om jag vet att det är ett i-landsproblem). Var kommer framtidens journalistjobb att finnas? Vilka kunskaper kommer efterfrågas? Mediebranschen förändras snabbt i dessa dagar och smärre panikkänslor infinner sig titt som tätt. Jag kommer skriva en del om sådana frågor här inne.

Jag kommer också att skriva om en rad andra ämnen som råkar intressera mig. Så småningom hoppas jag kunna hitta en fungerande form för den här bloggen.

Nåväl, härmed förklarar jag Circus Apparatha för invigd.